Kära vän
denna fina person har varit med i mitt liv sedan jag föddes det kan ingen klå.
denna person står ut med mitt eviga tjat om olika saker vaje dag.. ja fattar inte hur du orkar lyssna..
du försöker alltid ge mej råd och hjälpa..
du beskyddar mej och vill mej alltid väl.
du finns där vid min sida när jag är ledsen..
jag vet att jag inte alltid vill lyssna och du blir trött på mej, men andå finns du kvar.. de kallar jag kärlek :)
jag antar att jag behöver prata av mina känslor och vill ha din syn, men ändå behöver få gå min egna tokiga väg..
Jag uppskattar allt du gör för mej och att du orkar försöka hjälpa även fast jag inte visar de.
jag skulle gå genom eld och vatten för din skull med
kärlek till dej kära Jenny
Klart att det är kärlek...men..
Du anar inte hur frustrerande det är att stå vid sidan och lyssna, ge råd, försöka påverka och se på när det gång på gång bär av åt rakt motsatt håll.
Självklart ska du gå din egen väg. Men glöm inte bort att stanna upp ibland. Kolla vad du har runt omkring dig, vad du har passerat och vad det egentliga målet är. Är det värt allt detta elände? Eller finns det Mysigare vägar att gå?
Var kritisk. Ifrågasätt dina vägvisare. Visst kanske många visar den lockande vägen. Den härliga, sköna, lätta vägen över ängen. Men är det verkligen den som leder till ditt mål?
Försök att se vem/vilka som faktiskt har gått vid din sida dag ut och dag in och sett varenda liten detalj som du passerat på din väg. Självklart kan även den eller dom personerna ha fel därför är det ju viktigt att du följer din egen magkänsla. MEN du kan inte blunda om du ska följa rätt väg. För då kommer du förr eller senare att hamna i diket.
Som jag ser det så är det just nu någon som går bredvid dig med en piska. Tvingar dig att blunda och krypa längs dikeskanten. Och varför? Varför måste du blunda? Vad är det som är så hemligt på den vägen du passerar? Och varför får du inte stå upp och vara på samma nivå? Varför ska du hela tiden behöva rätta den efter denna någons piska?
Visst jag kan ha fel. Vilket jag hoppas innerligt att jag har. Det är möjligt att det är så att du måste krypa ett tag för att ta dig fram. Gör det då. Men gör det inte för länge. Det ger sår på både händer och knän. Och blir dom infekterade av gruset så är dom svårläkta och ger förmodligen fula ärr.
Jag tycker inte att någon som vill en person väl och vill att den ska hitta rätt kan styra, trycka ner och kontrollera denna personen med en piska. Det är inte kärlek för mig.
Jag kan inte lova dig att jag kommer att visa dig vägen så länge till. Du har kommit så långt nu så det är på tiden att du börjar söka dig fram själv nu. Däremot kan jag lova att jag går bakom dig, bevakar dina steg och jag lovar att fånga dig och hjälpa dig upp om du slinter av vägen.
Det kallar jag kärlek.
Kärlek till dig och lycka till. Jag hoppas att du finner det du söker.
Hej Syster!
Du verkar har en förnuftig vän i Jenny, lyssna på henne.
Jag har jobbat i en vecka snart! Det har gått så fort och Alicia har lärt sig så mycket den här veckan, hon kommer vara tonåring innan semestern.
Om du vill så är det bara att komma ut i helgen, det ska ju bli kanonväder så jag tänkte passa på att få lite solbränna.
Puss och Kram!
Vad fint skrivet av Jenny!
Jag hoppas och tror att du lyssnar och uppskattar det hon säger. Hon är trots allt den som vet mest om er två. Vi vill alla ditt bästa men som Jenny säger, det är bara du som kan göra dina egna val.
Puss på dig gumman!
